Förgätmigej

Om jag har förmånen att få bli riktigt gammal så kommer jag att drömma mig tillbaks till just den här dagen i maj. Dagen då ingenting speciellt hände men då livet var härligt att leva.  Att få sitta på en klippa vid vattnet med solen i ögonen och med en nybadad 6åring under en filt i knäet. Vattnet var fullt med segelbåtar, hundarna skuttade runt i vattnet omkring oss och den finaste mannen i världen agerade ryggstöd åt oss båda.  På vägen hem genom skogen plockade vi gullvivor och förgätmigej.

Nu har vi landat framför "Mamma Mu" medan Peder hämtar Molly som har varit på musikalen Grease, och på vägen hem ska de hämta upp lite thaimat till hela familjen.   Jag känner mig sådär härligt trött och mosig som man kan bli efter en dag med sol i ansiktet och vind i håret.

Vilken underbar helg. Det har varit en sån där helg som jag som mamma blir lycklig av. En helg när tjejerna leker och leker och leker. Utomhus, timme efter timme. Ingen tv eller dator som sällskap utan hoppa hage, plocka blommor, picknick, bada vattenspridare,  och mata får.

Pust igen:-)

Maj och december är egentligen ganska lika, förutom vädret.  Båda månaderna är för alla, speciellt barnfamiljer tror jag, fullbokade av aktiviteter.   I december tar jag gärna en välbehövlig träningspaus med Fixa, men i maj vill jag helst träna så mycket som möjligt, men jag har svårt att få tiden att räcka till. Nu är Peder ute och springer med hundarna medan jag vilar upp mig efter dagens kalas.

Igårkväll bakade jag 60 cupcakes som idag har dekorerats av 16 pysselsugna tjejer, och en nästan lika pysselsugen mamma kanske ska tilläggas;-)  Det var jättekul och blev riktigt fint. Tror att jag ska ordna ett cupcakeskalas för vuxna framöver. Cupcakes och champagne, visst vore det kul?!

Nu väntar hammocken och i kväll tar jag familjen med till hagen och vallar en sväng. Har kommit på en övning där jag iallafall korta bitar får till fösningen riktigt bra. Det gäller att vara kreativ ibland. Jag går mot ett hör vilket gör att fåren inte är lika benägna att vilja springa förbi mig, och Fixa får lättare att gå i skritt. Ikväll tänkte jag ta ut dem ifrån hagen om det inte är för mycket folk i närheten. Peder kan ju stå beredd med havrehinken om vi skulle toka till det lite.

Sen håller jag kurs också, den ena med Marias nya bok som kurslitteratur. Roligt känns det och grupperna är väldigt trevliga. Jag hoppas bara att jag lyckas förmedla någon slags helhetsbild samtidigt som jag ger dem några av alla pusselbitar som behövs i lydnaden. Ibland blir jag rädd att det som deltagare kan vara svårt att se, helheten och att grunderna faktiskt är en bra väg emot målet oavsett om det är ett förstapris i ettan, lydnad bara som aktivering, eller ett championat.  

Molly och kusinen Siri som såklart var med på kalaset. Nell fotograferade!

Vallning!

Sommarens projekt blir att träna vallning seriöst. Förra sommaren fick jag inte hem fåren förrän i juli eftersom det hade lamm. I år har jag troligtvis sex månader vallning framför mig, och eftersom jag känner att jag behöver en liten lydnadspaus för att kunna ladda om efter sm-strulet så tänkte jag gå in helhjärtat för vallningen.

I slutet av juni ska jag gå en tredagars vallningskurs, det ska bli väldigt spännande, och innan  ess ska jag ta några privatlektioner för samma instruktör.  När jag beskrev Fixa och mig för henne så sa jag " att vi har påbörjat träningen av de flesta grunderna men att vi är lite halvdåliga på allt."

Det jag själv ska kämpa med att förbättra innan kursen är.

1. Motverka Fixas tendens att ta ögonkontakt med mig främst när hon ligger ner och väntar på kommando, hon ska ju stirra på fåren:-) Ingen kommando om hon inte tittar på fåren med andra ord.
2. Fösningen går ganska ok så där ska jag jobba med att kunna styra henne från längre avstånd.
3. Drivningen tycker jag är jättesvårt. Jag har svårt att få Fixa att gå i skritt och när hon trycker på för mycket så springer fåren förbi mig. I år ska jag vara stenhård , och inte ge mig förrän det funkar.
4. Öka Fixas självförtroende i vallningen.

Det tror jag är ganska lagom mycket att jobba med den närmsta månaden. Sen behöver vi såklart träna på flankerna, ordförståelse oavsett var jag står någonstans.  De små sidorörelserna nära fåren när de t.ex. ska in i fållan. Hämt är svåra att träna i vår hage, men på lördag ska vi byga en ny något större hage och dessutom har jag tänkt fråga om jag kan få låna en av stallets hagar lite då och då.

Målet med vallningen är att klara vp:t iår. Jag har tittat på lite provdatum i oktober, kanske vågar vi oss dit då:-)

Idag vallade vi med de nya fåren för första gången. Skönt att ha en lite rejälare flock igen, fyra känns så fjuttigt. Och nyttigt att inte känna alla får så bra.  Flocken höll ihop fint trots att de nya bara varit här i två dagar. Det känns riktigt kul att vara igång igen!

Världens finaste tioåring!

Världens finaste tjej har fyllt tio år och det har naturligtvis firats ordentligt! Det innebär ocså att det var tio år sedan vi flyttade till Vaxholm, vi flyttade in på Valborg och satte igång att måla och fixa som galningar och tretton dagar senare kom Molly till världen. Livet går fort!

Världens finaste!

Molly med sin morfar Bo.

Gräddtårta med hallon och chokladfyllning och marsipanrosor på!

Härliga, hektiska maj!

Varje år är det lika dant. Allmenackan är sprängfylld med aktiviteter och i bakhuvudet finns den där gnagande oron att jag har glömt att skriva i något.  Balettavslutning, showdansavslutning, miniorernafest, dramaavslutning, våryra på dagis, klassresa, Mollys barnkalas, Mollys födelsedag, fester,  klasspicnic, osv, osv....

Allt ska in samma månad och totalt stressad flänger jag hit och dit mellan olika grejer. Hundarna tittar besviket på mig och undrar när de ska få göra något.  Lite vallning har vi faktiskt hunnit med ungefär varannan dag, men annars har träningen gått på sparlåga. Däremot har jag kommit igång med löpningen ordentligt igen, så emellan allt annat försöker jag sticka ut och springa ett par gånger i veckan och då är ju hundarna med.

I morgon ska jag på klassresa med Mollysklass, lördag blir det hetsshopping av hennes födelsedagspresenter medan Peder får städa huset (bra uppdelning eller hur!), och på söndag blir det födelsedagskalas för släkten. Den älskade ungen fyller tvåsiffrigt, otroligt!

Allt på en gång!

Först vandrar vi omkring i mörker och kyla, månad efter månad.  Det är mörkt när vi går upp och det är mörkt  innan vi har hunnit hem igen. Och så smäller det till och blir alldelles, alldelles underbart.
Idag är Vaxholm bedövande vackert. Solen är  så stark att vi måste kisa på väg till dagis på morgonen. Vi går favoritvägen, längs med vattnet och på bryggorna på norrsidan.  Båtar ligger förtöjda längs med bryggan och det gnisslar lite hemtrevligt när tamparna  gnids mot bryggan.  Idag är det nästan vindstilla och bara små rörelser på vattenytan. Av någon anledning doftar det tjära när vi går förbi hembyggdsgården.  Fiskmåsarna skrattar och retar hundarna som har koppel på sig för att de inte ska hoppa i vattnet.  Nell är förväntansfull, idag ska hon hälsa på i Vaxö skola där hon ska börja till hösten.  När jag vinkat hejdå till Nell tar jag mig tid att gå samma väg tillbaks hem. Grannarnas trädgårdar nästan drunknar i påskliljor och tulpaner, Vaxholm är vackert idag. Bedövande vackert!

När det inte funkar...

 Minns så väl när jag som tjugoåring fick hem min första tollare Moses. Alla planer, drömmar och förhoppningar.  På sätt och vis slog drömmarna in och på sätt och vis inte. Moses var en underbar hund att träna med. Han gjorde alltid sitt yttersta och gav allt.  Lydnadschampionatet togs på sex raka tävlingar varav de tre i elit erövrades samma vecka.

Om jag hade bott i skogen och det bara hade varit vi två hade allt varit frid och fröjd, men så var det nu inte... väldigt tidigt märkte vi att han inte kom överens med andra hundar, redan några månader gammal, och åren som följde bestod mycket i att gå och spänna sig på promenaden och hoppas att ingen främmande hund kom fram till oss. Även om jag hade ordning på Moses så var det ju inte alltid så med de vi mötte...

När jag tävlade med Moses så oroade jag mig inte för att vi skulle misslyckas med något moment. Jag oroade mig för att han skulle resa sig på platsliggningen och flyga på någon, eller att någon annans hund skulle komma in på planen under vårt program. Moses reste sig aldrig upp på tävling, men eftersom rädslan fanns där och jag visste hur han var så var det aldrig riktigt så kul att tävla som det kunde ha varit. Troligtvis var det därför vi aldrig tävlade igen efter att vi hade fått vårt championat.

Han kunde även visa skärpa mot människor, inte  ofta, men det fanns där i bakhuvudet och jag kände aldrig att jag kunde lite på honom riktigt. En dag låg han i vår säng och Peder gick förbi sängen utan att titta på eller bry sig om Moses. Plötsligt flög Moses upp ur sängen och attackerade Peder, bet honom ganska ordentligt i armen. Några dagar senare slutade Moses liv på en veterinärklinik i Upsssala.

Jag kände mycket skuld över att vi hade avlivat honom. Var det mitt fel att han hade blivit som han som han var? Så här femton år senare är skuldkänslorna helt borta. Jag minns allt jag gjorde för den hunden. Hur vi kämpade, miljötränade, gick på kurser och anpassade våra liv efter honom.  Även om jag var ledsen efter att vi hade avlivat honom hade jag också en känsla av lättnad. Att kunna gå en hundpromenad med vår andra hund utan att oroa oss för vilka vi skulle möta, att inte ha den där gnagande oron om något barn ville komma fram och klappa honom. Att kunna sitta och prata hur som helst med vem som helst på en hundtävling utan att känna sig spänd eller orolig.

Moses skulle ha blivit en varg i skogen istället, en stentuff kille om skulle klarat sig utmärkt i det vilda, han var väldigt bra på att jaga också:-)

Man måste komma ihåg varför man har hund, för sin egen skull! Vad vill jag kunna göra med hunden och berikar hunden mitt liv eller begränsar den livet? Vissa hundar får det bättre hos en ny ägare i en bättre lämpad miljö, och enstaka hundar passar inte alls i vårt samhälle tyvärr.