Hemmadag med höstkänsla

Idag vaknade Nell och deklarerade att hon inte ville gå till dagis. Hon är dessutom genomförkyld och kändes varm så det avgjorde saken. Det tråkiga är bara att några kompisar skulle komma till oss ikväll och det blev vi tvugna att ställa in. Maten var redan inhandlad så idag har jag ägnat mig åt att göra kantarellpaj och morotskaka. Husligt va?

Nell har hjälpt till när hon har orkat och vi har haft riktigt mysigt. Det har varit sådär härligt höstaktigt ute idag och det är ju mysigt förutom att hundarna blir skitiga så fort de sticker nosen utanför dörren. Förresten, för att ingen ska få för sig att jag är någon slags supermamma så vill jag direkt erkänna att en betydligt mer normal middag hos oss är fiskbullar med ris och färdiga pannkakor ifrån konsum.

Just nu är jag också hundvakt åt Johannas flattcoated retriver tik Scilla, 1 år. Fixa och Skilla leker och leker och leker, och Extra verkar tycka att det är skönt att få en paus från Fixa. Ibland när hon tycker att det går lite för vilt till reser hon sig ifrån soffan, ställer sig mellan bråkstakarna och drämmer till med ett rejält dovt skall. Det hjälper direkt. Småtjejerna lugnar ner sig eller fortsätter lekandet på tomten.

På vår tomt har vi ett litet berg med bra utsikt över gatan och omgivningen kring huset. Där uppe håller hundarna till när det inte händer något roligare inne. Det är lustigt, de kan sitta uppe på berget jättelänge och speja ut över Vaxholm.

Jag har förresten länge undrat var alla hundben jag köper tar vägen. Hur snabbt kan hundarna egentligen glufsa i sig ett ben? Nu har jag fått svaret. Vi har fått en ben-nedgrävare i familjen. Nu när Scilla är på besök ägnar sig Fixa nämligen åt att gräva upp några av sina skatter, enbart för att kunna ligga och stoltsera med benet i fråga och morra om Scilla skulle komma i närheten. Scilla kan ligga i timmar och titta på när Fixa ligger och småbiter på sitt ben. Dom har någon liten maktkampsgrej på gång dom två, och Fixa har tyvärr redan lärt sig att stora svarta retrivers, dom brukar vara totalt harmlösa;-)

Status rapport

Fixa har börjat bli stor. 5,5 månader har hon hunit bli. Valptänderna är nästan utbytta och den toviga valppälsen har börjat ersättas av blank vågig päls på ryggen. Hon är en glad och lättsam hund som smälter fint in i familjen. Hon är följsam och lätt att få att lyssna. Om jag ska peka på något negativt så är det att hon fullkomligt älskar bajs, suck! Så det bråkar vi lite om. Sen har jag slarvat något alldelles vansinnigt med "hälsa fint" träningen, men det är ju inte hennes fel.

Idag innan första kursen så har jag hunnit träna lite tävlingslydnad med Fixa. Två pass har det blivit hitills. Jag märker att hon börjar bli lite unghund och att hon ibland har tankarna på annat än att träna med matte. Det gäller att jag kommer ihåg att hålla passen jättekorta och sluta när hon fortfarnde är jättesugen på att fortsätta.

Att gå fot börjar gå riktigt bra. Nu kan hon hålla positionen i ungefär tio steg innan belöningen kommer. Sista passet idag fick hon dock för sig att hon kunde nafsa mig i byxorna samtidigt som vi gick... Hm det gäller att hålla henne ganska lugn under fotgåeendet tror jag.

Vi har även börjat träna på släta halter, och två av tre brukar bli riktigt raka och fina. Ibland sätter hon sig lite snett och rättar in sig nästan direkt, då gäller det för mig att hinna gå ur position och inte belöna det. Det ska ju bli rätt diekt. Måste erkänna att det har blivit några klick när hon har rättat in sig, jag måste skärpa mig med det.

Apporteringen går också bättre. Hon börjar tycka tt det är riktigt roligt att gripa sen vi införde mer lek i belöningarna. Idag höll hon också fast fastän jag tog på apportbocken. Duktig flicka!

Det som går sämst är egentligen stadge-träningen. Speciellt att sitta still. Håller jag bara inne på klicket lite för länge så tror hon att det är ligg eller så börjar hon trampa. Måste göra en ordentligare träningsplanering för stadgan, och träna den oftare.

Vi har även tränat på att skilja på signalen sitt & ligg. Det gick jättefint hon lyssnar ordentligt och det blev nästan bara rätt.

Nu är det färdigbloggat för idag. Om en timme börjar en STEG 1 kurs och jag tänkte försöka hinna med ett till litet träningspass innan dess. Ha det gott allihop!

Maila mig

Idag blir det bara ett kort meddelande. Min mobil har lagt av och jag har inte fått något nytt SIM-kort ännu. Om du har försökt att nå mig de senaste dagarna maila istället för jag har inte kunnat lyssna av mina meddelanden. Förhoppningsvis ligger det SIM-kort i brevlådan idag.

Intensiv vecka!

Den här veckan har jag haft sex kursstarter, och fler blir det till helgen. Vi har inte hunnit träna så mycket, men Fixa har fått vara med och demonstrera lite på kurserna. Hon överfaller alla med hoppande och pussar. Hon verkar tro att hon är en retriver. Jag hade inte väntat mig att hon skulle vara så här social mot främmande människor, men det är härligt att hon är så öppen! Hälsafint träning borde stå på schemat, men jag måste erkänna att jag är lite slarvig med varadgslydnaden.

Det känns jätteroligt att vara igång med kurserna igen. Hälften av kurserna är med nya deltagare, och hälften är välkända ansikten. Det är verkligen kul att återse alla glada, trevliga, ambitiösa, och entusiastiska kursdeltagare. Det känns som att träffa gamla kompisar. Får man ha såhär roligt på arbetstid?

Lite mer om kursen

Jag känner mig jättenöjd med kursen för Maria Hagström. Fixa var lite trött på eftermiddagen efter två långa dagar, men när vi kom hem efter bilresan tyckte hon att hon hade vilat tillräckligt. Så när ingen ville göra något med henne for hon runt som en dåre och lekte med sin matskål, som är av porslin kanske bör tilläggas. Egentligen borde jag kanske säga till henne, men för det första är det rätt underhållande, och för det andra blir hon ju van att ha kalla hårda skaker i munnen vilket är bra med tanke på metallapporten.

Det jag kommer fokusera på i tävlingslydnaden är:

Fotgåendet

• Träna att följa fot i rätt position längre och längre sträckor. Tänka på att vara nogrann och inte släppa igenom skutt, trängning eller liknande. Tänka på hur och var belöningen kommer så att hon får rätt belöningsförväntan.
  
• Träna ingångar, även bakifrån. Inte göra ingångar i onödan när fokus ligger på att träna tex att följa i fot.
• Träna Fixa att kunna stå i fotposition och börja träna svängar åt vänster och höger ifrån stå för att undvika att hon "sittskuttar" vid tex stegförflyttningar.

Apportering

• Träna med mer stress i momentet för att göra det lite roligare för henne. Belöna med leksak. Träna de tre delarna, gripande, fasthållande och att springa med apporten; separat.

Stadga

• Kunna sitta, ligga, stå, och ligga plats, blickstilla utan signalord tills frisignal ges.
• Lägga in störningar i form av att jag rör mig, lockar osv och även att andra lockar med godis och röst.

Musmatta

• Träna musmattan med belöning i position, dvs medan hon står kvar på musmattan. Belöna flera gånger medan hon står kvar. Göra musmattan mer värdefull med träning på nära håll, men sen snabbt öka avståndet för att få upp farten mot musmattan.

Snabba lägganden

• Belöna i position, dvs medan hon fortfarande ligger; för att hon ska börja lägga sig lite tyngre och inte vara beredd på att studsa upp direkt.
• Lägga på signalord på ligg

Detta är vad jag kommer att fokusera på i träningen närmsta tiden. Maria pratade även mycket om kedjning och uthållighetsträning. Dvs att hunden ska kunna jobba längre och längre innan den får sin belöning för att orka en hel tävling. Hon övertränar sina hundar så att de ska kunna klara ett och ett halvt lydnadsprogram innan belöning innan hon ger sig ut och tävlar. Något att tänka på, eller hur?

Vi har varit på kurs

Idag har jag och Fixa varit på tävlingslydnadskurs hos Maria Hagström. Maria är en jätteduktig tjej som tävlat på hög nivå med flera hundar. I år kom hon 4:a på SM med sin två åriga workingkelpie.

Trots att det regnade nästan hela dagen och jag körde vilse på vägen hem, så har det varit en lyckad dag. Maria har massor med kunskap och är så där härligt nogrann att hon hela tiden ser vad som kan bli bättre. Dessutom har hon "klickertänket" i sin träning, fast på ett mindre tillkrånglat sätt än hos Canis.

Fixa var jätteduktig. Hon koncentrerade sig så fint och vi har fått många bra tips på fortsatt grundträning. Idag är jag lite slut efter en tidig morgon och ungefär 5 timmar i bil, men efter kursen i morgon kommer en noggrannare rapport om vad hon har gått igenom.

Extra hjälper till att leta efter kantareller

Jag vill börja med att tacka för alla gratulationer och lyckoönskningar via telefon, mail, och här på bloggen. Tusen tack!!!

Idag har jag varit i skogen och hittat massor med kantareller, Extra hjälpte till att söka fastän det var rätt länge sen hon gjorde det sist. Skogen vimlade av svamp och till middag blev det kantarellsmörgås, mums.

Om det är någon som blir lite sugen på att lära sin hund att leta efter kantareller så hör av er. Det finns två platser kvar på kursen i kantarellsök som börjar nästa torsdag. Kursen går på torsdagar klockan 13:00-14.30. Se där nu blev det lite reklam i bloggen också, så praktiskt:-)

Hjälp, tarmarna håller på att trilla ut!!! Wow vi har gift oss!!!

Den 1 augusti klockan 9:00 vigdes Peder & jag i Bogesunds slottskapell med den närmsta familjen omkring oss. Direkt efter vigseln bar det iväg till Arlanda och ner till Sorrento i södra Italien. Där tillbringade vi fem underbara dagar och bar njöt.

Jag är så glad! Denna underbara man har blivit min på riktigt, efter 16 år och två barn. Han är bara så fantastisk. Här finns en länk med bilder från vigseln:
http://www.palmqvist-edlind.se/B/Katarinablogglank.html

Vi hade det helt fantastiskt i Sorrento. En underbar stad som klättrar på klipporna över medelhavet. Hela Amalfikusten är fantastisk. Vilken natur och vilka vackra byggnader. Vi njöt av fantastisk mat, strosade omkring i trånga gränder och satt på kafeér och tittade på folk. Det blev även en hel del champange kan jag meddela. Långt borta var mina hundkläder som jag lever i större delen av året.

Stort tack till mina underbara föräldrar Kerstin och Bo, som passade våra små änglar medan vi levde livets glada dagar. Tack till Johanna K som passade Extra och tack till Sandra J som passade Fixa. Ett stort tack också till Sofia E som fotade oss och till min underbara kusin Johanna som hjälpte till med allt under dagen. Ni är bäst!





Snabbt tillbaks till vardagen igen och här kommer en färsk rapport från den spännande vardagen i familjen Margell.

Dagen började som en helt vanlig söndag. Sista semesterdagen och vi skulle hinna med allt det där vi borde ha gjort under semestern. Peder hade hyrt ett släp så att vi kunde köra iväg med en massa skräp från tomten och senare på dagen hade vi planerat att åka till Ekhagen för att röja ur kurslokalen.

Innan Peder skulle iväg med första omgången skräp till tippen tänkte jag passa på att ta ett litet träningspass med Fixa. Plötsligt märkte jag att hon försökte bita bort något som hängde ifrån magen, det verkade störa henne mycket.

Till saken hör att Fixa har ett navelbråck som behöver opereras. Vi var på Arninge djurklinik vid 12 veckors vaccinationen, och där sa de att vi skulle vänta så länge det gick eftersom det alltid medför en viss risk att söva en ung valp.

Jag är inte någon lugn och sansad person när det kommer till blod och tarmar och sånt så när jag förstod att det antagligen var bråcket som krånglade ropade jag hysteriskt på Peder.

- Peder, Peder, jag vågar inte titta- skrek jag.
-Jag tror att tarmarna håller på att ramla ur! Snabbt tittade jag igen medan jag höll fast Fixas huvud. Något rosa-vitt cirka en decimeter långt hängde ut precis där bråcket sitter.

Peder blev livrädd han också och konstaterade att det här inte såg bra ut alls. Snabbt in till Albano tänkte vi, inte hålla på och pilla och titta för mycket utan bara hålla Fixa stilla så att det inte blir värre.

Snabbt in med ungarna i bilen. Peder fick sitta med Fixa i knät och jag stampade gasen i botten! Jag ljustutade som en galning på alla som körde för långsamt, det här gällde ju liv eller död! Samtidigt satt jag i telefonkö till Albano. När jag förklarat läget för en djursjukvårdare, Kicki; så frågade hon lite spännt:

-Hur långt har ni till Albano?
- Tio minuter, svarade jag.

Jag fortsatte att köra som en galning och Peder höll i Fixa och hade handen över det som hängde ur magen på henne. Det gick nästan snabbare än när de gånger vi kört till BB Stockholm vid barnens förlossningar.

När Peder försann in genom dörren på Albano drog jag en lättnandes suck! Nu var Fixa i goda häder. Jag känner många på Albano. Emma såklart och flera supertrevliga och duktiga kursdeltagare jobbar som djursjukvårdare på Albano.

Efter en ganska kort stund kommer Peder ut. Fixa har han med sig. Han ser inte rädd ut längre. Snarare lite chockad och aningens generad. Frågande tittar jag på honom samtidigt som han släpper ner Fixa och låter henne springa iväg.

-Det var en snigel, sa han.
-Va!!!!
- Det var en snigel, sa Peder igen samtidigt som han började skratta hysteriskt.

En sekund blev jag lättad, min gosenos var frisk och kry! Sen kom paniken. En annan slags panik. Herregud det här var det pinsammaste jag nånsin gjort i hela mitt liv tror jag. Här jobbar jag med hundar på heltid och Fixa är min femte hund!! Jag ville bara sjunka genom jorden. Det var nästan så jg önskade att tarmarna hade hängt ut, lite grand iallafall.

-Hoppa in i bilen, hojtade jag! Peder kastade sig in i bilen och när vi kom en bit ifrån Albano så bröt skrattet ut!!! Barnen tyckte att vi reagerade konstigt!! Varflör var vi inte bara överlyckliga för att Fixa mådde bra? När vi förklarade situationen för Molly så sa hon bara kort,

- Ni skulle ha låtit mig titta också, jag vet hur en snigel ser ut!

Med risk för avbok från mina kursdeltagare från Albano och allmänt hån under lång tid framöver så var jag bara tvungen att berätta det här, för mitt i alltihop så var det ju hysteriskt komiskt!