



Den 1 augusti klockan 9:00 vigdes Peder & jag i Bogesunds slottskapell med den närmsta familjen omkring oss. Direkt efter vigseln bar det iväg till Arlanda och ner till Sorrento i södra Italien. Där tillbringade vi fem underbara dagar och bar njöt.
Jag är så glad! Denna underbara man har blivit min på riktigt, efter 16 år och två barn. Han är bara så fantastisk. Här finns en länk med bilder från vigseln:
http://www.palmqvist-edlind.se/B/Katarinablogglank.html
Vi hade det helt fantastiskt i Sorrento. En underbar stad som klättrar på klipporna över medelhavet. Hela Amalfikusten är fantastisk. Vilken natur och vilka vackra byggnader. Vi njöt av fantastisk mat, strosade omkring i trånga gränder och satt på kafeér och tittade på folk. Det blev även en hel del champange kan jag meddela. Långt borta var mina hundkläder som jag lever i större delen av året.
Stort tack till mina underbara föräldrar Kerstin och Bo, som passade våra små änglar medan vi levde livets glada dagar. Tack till Johanna K som passade Extra och tack till Sandra J som passade Fixa. Ett stort tack också till Sofia E som fotade oss och till min underbara kusin Johanna som hjälpte till med allt under dagen. Ni är bäst!
Snabbt tillbaks till vardagen igen och här kommer en färsk rapport från den spännande vardagen i familjen Margell.
Dagen började som en helt vanlig söndag. Sista semesterdagen och vi skulle hinna med allt det där vi borde ha gjort under semestern. Peder hade hyrt ett släp så att vi kunde köra iväg med en massa skräp från tomten och senare på dagen hade vi planerat att åka till Ekhagen för att röja ur kurslokalen.
Innan Peder skulle iväg med första omgången skräp till tippen tänkte jag passa på att ta ett litet träningspass med Fixa. Plötsligt märkte jag att hon försökte bita bort något som hängde ifrån magen, det verkade störa henne mycket.
Till saken hör att Fixa har ett navelbråck som behöver opereras. Vi var på Arninge djurklinik vid 12 veckors vaccinationen, och där sa de att vi skulle vänta så länge det gick eftersom det alltid medför en viss risk att söva en ung valp.
Jag är inte någon lugn och sansad person när det kommer till blod och tarmar och sånt så när jag förstod att det antagligen var bråcket som krånglade ropade jag hysteriskt på Peder.
- Peder, Peder, jag vågar inte titta- skrek jag.
-Jag tror att tarmarna håller på att ramla ur! Snabbt tittade jag igen medan jag höll fast Fixas huvud. Något rosa-vitt cirka en decimeter långt hängde ut precis där bråcket sitter.
Peder blev livrädd han också och konstaterade att det här inte såg bra ut alls. Snabbt in till Albano tänkte vi, inte hålla på och pilla och titta för mycket utan bara hålla Fixa stilla så att det inte blir värre.
Snabbt in med ungarna i bilen. Peder fick sitta med Fixa i knät och jag stampade gasen i botten! Jag ljustutade som en galning på alla som körde för långsamt, det här gällde ju liv eller död! Samtidigt satt jag i telefonkö till Albano. När jag förklarat läget för en djursjukvårdare, Kicki; så frågade hon lite spännt:
-Hur långt har ni till Albano?
- Tio minuter, svarade jag.
Jag fortsatte att köra som en galning och Peder höll i Fixa och hade handen över det som hängde ur magen på henne. Det gick nästan snabbare än när de gånger vi kört till BB Stockholm vid barnens förlossningar.
När Peder försann in genom dörren på Albano drog jag en lättnandes suck! Nu var Fixa i goda häder. Jag känner många på Albano. Emma såklart och flera supertrevliga och duktiga kursdeltagare jobbar som djursjukvårdare på Albano.
Efter en ganska kort stund kommer Peder ut. Fixa har han med sig. Han ser inte rädd ut längre. Snarare lite chockad och aningens generad. Frågande tittar jag på honom samtidigt som han släpper ner Fixa och låter henne springa iväg.
-Det var en snigel, sa han.
-Va!!!!
- Det var en snigel, sa Peder igen samtidigt som han började skratta hysteriskt.
En sekund blev jag lättad, min gosenos var frisk och kry! Sen kom paniken. En annan slags panik. Herregud det här var det pinsammaste jag nånsin gjort i hela mitt liv tror jag. Här jobbar jag med hundar på heltid och Fixa är min femte hund!! Jag ville bara sjunka genom jorden. Det var nästan så jg önskade att tarmarna hade hängt ut, lite grand iallafall.
-Hoppa in i bilen, hojtade jag! Peder kastade sig in i bilen och när vi kom en bit ifrån Albano så bröt skrattet ut!!! Barnen tyckte att vi reagerade konstigt!! Varflör var vi inte bara överlyckliga för att Fixa mådde bra? När vi förklarade situationen för Molly så sa hon bara kort,
- Ni skulle ha låtit mig titta också, jag vet hur en snigel ser ut!
Med risk för avbok från mina kursdeltagare från Albano och allmänt hån under lång tid framöver så var jag bara tvungen att berätta det här, för mitt i alltihop så var det ju hysteriskt komiskt!