fredag 17 oktober 2008

Sån är jag...

Ps: Harriet med Viggo, det här inlägget är specialskrivet till dig;-)

Om jag ska vara helt ärlig så är jag rätt usel på det här med vardagslydnad när det kommer till mina egna hundar. Jag tränar hellre hunden att snurra, backa eller springa till en ruta, istället för sånt där matnyttigt som att inte hoppa på folk eller att gå fint i koppel.

Om mina hundar lyssnar på mig så att de kan vara lösa, så är jag rätt nöjd. När hundarna kan gå lösa utan att springa fram till andra hundar eller människor utan lov så har jag en tendens att skjuta upp annan vardagslydnad till förmån för skojigare träning.

Idag var hundarna med och hämtade barnen på fritids och dagis. Vagnen var också med och hundarna gick i koppel. Eller rättare sagt Extra gick fint och prydligt i koppel medan Fixa drog som en liten draghund.

Mycket irriterande och inte det lättaste att backa varje gång hon drar med barnvagn och en till hund som gick fint. Jag drog ikopplet istället! ( Hon hade sele på sig, men ändå!!) Ja ni läste rätt. Jag gjorde precis som jag säger på kurserna att kursdeltagarna INTE ska göra. 15 minuter senare drog hon lika mycket , och tittade lika förvånat på mig varje gång kopplet blev spändes. Nä just det, det funkade inte den här gången heller.

En stund senare gick vi till "Silltruten" och fikade Peder, Nell och jag medan Molly var hos en kompis. Nu hade jag ingen vagn och Peder tog Extra och Nell. Jag hade ingen klicker och inget godis utan det enda jag gjorde var att backa när hon drog och fortsätta att gå när kopplet var slakt.
Ja hmm vi kom ju lite efter. Peder retades och sa att ibland är det lite jobbigt att vara hundinstruktör va!?

Nåja, efter ett antal backningar kom hon ihåg hur man gick i koppel igen och vi kunde gå längre och längre utan att backa emellan. Ja det är klart att det funkar, det vet jag ju, och det säjer jag på kurserna, men ibland orkar jag inte följa mina egna råd. Sån är jag...

5 kommentarer:

Peder sa...

Katarina kul att du är lite prestige lös - dock så funkar det inte riktigt.

Verkligheten är ju så faktiskt att du är så envis att jag tog barnen och gick före - du lever som du lär, puh. Dock så har du helt rätt i att du tycker det är viktigare att hunden har ett snyggt fritt följ än att den inte hoppar upp på bordet och tar hela middagsmaten - ja då får man absolute inte aga hunden - du ska bara veta vad jag gör när du inte ser,
stackars hundar.

Harriet sa...

Hi,hi hi....det är sååå härligt att läsa om din vardag. Jag kan se dig framför mig med hundar o barnvagn... När vår träning går dåligt (och jag har mig själv att skylla)brukar jag numera försöka bli på bättre humör genom att tänka på allt som VIGGO är bra på.
Det är inga problem att lämna honom ensam hemma, sitter tyst utanför affären, suverän när vi åker kommunalt eller bil, håller sig i sin "koja" under trappan om vi ber honom stanna där (ja, ja, inte om de ringer på dörren förstås....hm, det måste vi verkligen träna på!!)tigger inte mat, tålmodig i badkaret och på diskbänken (himla massa pälsvård är det - ska gå trimkurs snart, det blir skoj.Har införskaffat en barnbadbalja på stativ som står i ena duschen. Toppen för min onda rygg och så himla lätt att spola av hundarna där.) Sen är han ju så gosig också!

Ses nästa vecka - vi lovar vara flitiga med läxan - lek med gammal trasa som belöning har börjar funka o det är skönt.

Ylva sa...

Vardagslydnad? Är precis som du....India drar i kopplet och det har alla mina hundar gjort. Men vi bor ju långt ut på landet så jag löser det hela med att inte använda koppel. Kortsiktigt? Absolut. Läs min blogg om Indias kind. Kram

Anonym sa...

Peder! Jag har alltid misstänkt att du är en hårding undr den där rara ytan.....

mamma Kerstin sa...

Får man vara lite djärv och föreslå att du lär dina älskade vovvar att "gå i korgen", vilket din allra första hund faktiskt gjorde, om Du minns.Det här med att välta pensionärer är ju i och för sig ganska charmigt men också lite jobbigt och tänk när pappa och jag blir riktigt gamla och stabbiga...
Annars; du är ju helt fantastisk och alldeles dig lik. Att du bara orkar... Och vovvarna är ju jättetrevliga förstås om än lite i gladaste laget ibland, men det ska man väl ta som en komplimang. Hälsn fr mamma Kerstin