torsdag 11 december 2008

Hundarna får ursäkta för idag handlar inlägget om Molly och Nell!

Bilden är frå förra året.

På Nells dagis har de satt upp en lapp där föräldrarna ska fylla i hur många som ska komma på Luciafirandet. Nell har ritat en liten lucia på lappen. Imorse när vi kom till dagis mötte vi en av föräldrarna till ett barn som går på en annan avdelning.

-Har du ritat den fina lucian, frågde hon.

-Ja, det är jag som har ritat lucian, sa Nell.

När den andra föräldern hade gått iväg sa Nell till mig:

-Mamma, jag var inte blyg!

Hon såg nästan lite förvånad ut över sitt eget agerande, och väldigt stolt. I nästa andetag berättade hon att:

-När jag var en bebis så var jag blyg, men nu är jag inte det.

Tidigare har Nell varit väldigt skeptisk mot främmande vuxna. Riktigt blängt på dem när de pratat med henne. Jag minns när en tant i mtaffären gjorde sig till lite och förökte prata med henne. Nell tittade minst sagt surt på henne, räckte ut tungan; och deklarerde högt och tydligt att tanten var dum! Pinsamt värre... men rätt kul såhär i efterhand. Molly är motsatsen som gärna pratar med allt och alla. På julmarknaden i söndags fick Molly syn på kompisen Kalles mamma. Kalle var inte med. Molly sprang fram till mamman och började konversera. Ett typiskt äldsta barn kankse, eller som jag inbillar mig att ensambarn ofta är.

Charmiga är de iallafall, båda två på sitt sätt.

1 kommentar:

Ylva sa...

Ja, Molly kan ju sjunga lite "roliga" visor också när en annan stackare försöker att hålla tungan rätt i mun i vallningshagen. Och jag kan INTE låta bli att lyssna...kram