onsdag 3 december 2008

Nuet

Thailand, första semestern vi var där för två år sedan.

Det brukar pratas om hur viktigt det är att kunna befinna sig i nuet. Inte alltid planera framåt eller tänka tillbaks, utan just leva här och nu och ta in ögonblicket. Idag har jag känt mig riktigt glad. Jag brukar vara ganska glad för det mesta, men idag har jag verkligen varit på toppen humör. Jätteglad, eller ja; lycklig faktiskt!

Vad kan då detta bero på undrar kanske ni? Har vi vunnt på lotto? Eller har jag lyckats banta fem kilo?Ska vi på solsemester imorgon?

Nä, jag har lyckats befinna mig i nuet som det så tjusigt brukar kallas.

Dagen började med att jag var med Molly i hennes klass hela förmiddagen. Det var väldigt spännande att se vad de har för sig och hur Molly uppträder i gruppen. Fröknarna Lisbeth och Johanna hade järnkoll på ungarna. Det var riktigt tyst och lugnt i klassrummet fastän de var 25 stycken. Hmm ibland är det högre ljudnivå här hemma fastän vi bara är fyra.

Molly var så stolt över att jag var med i klassen. Hon ville sitta i mitt knä och visade mig allt. När jag hade ritat en högt medioker papegoja visade hon den stolt för sina fröknar och utbrast:
-Titta vad min mamma är duktig på att rita!

Det var så rörande att hon var så glad för att jag följde med, och så gulligt att hon kände sig stolt över sin mamma. Jag kan villigt erkänna att jag njöt i fulla drag eftersom jag vet att det inte dröjer många år förrän hon troligen kommer att skämmas för mig och tycka att jag bara är såå pinsam!

Efter dagens privatlektioner hann jag med ett träningspass med Fixa. Ett ordentligt utomhus- pass, det första på nästan tre veckor. Det var ett sånt där härligt pass då allt flöt på. Vi hade fint samarbete och jobbade med externbelöning. Vi tränade stadga vid stå, sitt, och plats med matskål vid sidan, och tränade även fotgåeende med externbelöning. Efter passet travade Fixa före mig och gick fortfarande helt rent, ingen hälta än så länge iallafall.

I bilen påväg från träninspasset kände jag mig sådär sprudlande glad som jag ofta kände mig när jag var barn. Jag funderade, varför var jag så glad och i vilka andra situationer har jag så här roligt?

Att resa, både med Peder och hela familjen är bland det mysigaste som finns. Att ta varje dag som den kommer, bara umgås och upptäcka nya saker tillsammans. En ny strand, en spännande stad, ett roligt möte med nya människor, vacker natur... Helt enkelt upplevelser där vi njuter av stunden, nuet!

När jag tränar med hundarna är det när det är ett bra pass samma känsla. Jag tänker inte på något annat än träningen. Det är jag och hunden. Och när vi har flyt så är det toppen. Jätteroligt helt enkelt. Varför då då? Jo, vi leker ju! Jag leker, fastän jag är 34 år. Det är samma känsla som när jag var liten och höll på med hästar. Roligt helt enkelt.

Stackars alla vuxna människor som har slutat att leka. Som bara har måsten, och krav och prestige. Om jag får leka så blir jag också mycket gladare när jag sen gör alla de där måstena.

När jag kom hem idag var Extra hemma efter två veckors ofrivillig semester hos mina föräldrar. Tack för hjälpen mamma och pappa, ni är toppen! Extra tjöt av glädje när hon såg mig och Fixa tjöt av glädje när hon såg Extra, så nu har det varit pusskalas här till både höger och vänster.

Nä nu ska jag titta på "bonde söker fru" på tv.
Tjingeling

3 kommentarer:

Ylva sa...

Du skriver så fint så jag blir alldeles rörd. kram

Sandra sa...

Vilket härligt inlägg, blir alldeles lycklig när jag läser det!

Tänkte lite extra härom dagen på hur glad jag blir av att ha hund eftersom det ger mig så många roliga och fartfyllda stunder i vardagen. Aila, 8 år, studsar som en liten känguruunge i kopplet i sin iver att få komma ut och snart få rulla och sprattla i gräset, livsglädjen smittar av sig! Är så hätligt att ha henne att leka och stoja med och att vara hur fånig som helst :-) Och när man tränar är man verkligen uppslukad av stunden där och då. Kan få en sån genuin lyckokänsla av att se den lilla (s)tollaren studsa in i rutan och stoppa precis på kommando eller då hon gjorde läggandet under inkallningen så att det blev "stoppmärken" i ridhussanden, tjohoo!

Blir så glad av att höra att det går bra med Fixas ben!!!

Kram

Harriet sa...

Mmm, jag blev också rörd...Tänk vad många fler skulle behöva bromsa upp sina liv lite - fundera över vad som är lycka, vad är egentligen viktigt, vilka måsten kan vi ta bort (för det kan vi säkert med en hel del). Både barnens småbarnsår och hundåren går sååå fort - jag blir alltid så glad när jag hör föräldrar som du, som vill och tar sig tid med barnen. Jag tror vi har igen det när de blir lite större, Jag o Jeppe (12 år) har ibland så himla skoj - hans kompisar brukar undra om jag alltid är så rolig (för de är inte deras mammor..)Då blir jag lite stolt!

Så skönt att Fixa tycks blivit så mycket bättre - kanske rent av bra!

Kram från oss
Harriet