måndag 27 februari 2012

Talanglägret i bilder

Hemkommen efter ännu ett roligt talangläger. Lite tråkigt att Fixa verkar ha halkat och haltade lite  redan i lördags morse, vilket ledde till att alla fartmoment och lekbelöningar uteslöts ur träningen.Tack till Sophie som kände igenom henne! Surt eftersom jag hade längtat efter att kunna köra ruta och dirigeringsapportering på bra underlag. Men huvudsaken är ju att hon blir hel igen.

  Maria Brandel diskuterar med Sophie ( Annas bild)
                                   


Nu ligger jag nerbäddad, dunderförkyld, men här kommer lite bilder ifrån lägret iallafall. Några av bilderna har jag lånat av Anna Hilding. Längre rapport kommer.
Katarina och Fajt som vi delade rum med
Jag , Lena och Kristine under fredagens föreläsning (Annas bild)


                                                   
                                           
  Natalie och jag var i samma träningsgrupp på söndagen
                               
 Titta vad många olika slags  metallapporter det finns
                                      


Fixa och i bakgrunden Filippa med sin härliga rottis!
Tack alla supertrevliga talanger för en rolig helg!

onsdag 22 februari 2012

Livet!



Hi, hi. Jag hittade de här bilderna i ett gammalt album och fotade helt enkelt av dem med I-phonen. Bilderna är tagna för 23 år sedan när jag och Emma var och tävlade på vår första lydnadstävling. Emma med cockerspanieln Fia och jag med min golden Molly. Det var Strängnäs kennelklubb som var arrangör.

Tänk vad länge sen det var och så mycket som har hänt sedan dess. Så annorlunda vi är på vissa sätt, och så lika på andra. Jag och Emma tränar fortfarande hund tillsammans, och ja vi tröttnar inte på våra intressen i första taget om man säger så. Undrar om vi fortfarande håller på om 23 år?

tisdag 21 februari 2012

Tack Lillemor för att du har varit ett sånt vänligt litet får!



Hejdå Lillemor! Tack för att har varit ett sånt fint och snällt litet får. Ha det så bra i himlen.

Shoppat!


En stor kasse vittringspinnar, 15 meter tillsågat och klart för en hundring. Hur bra är det? Ny target i form av en bordstablett i nåt vävt material, 10 kronor på coop. Vilket fynd! Ett litet problem bara. Allt det slaskiga har nu fryst på och det känns nästan omöjligt att hitta någonstans att träna. Vaxholms bk är inte att alternativ för tillfället. Ska försöka luska rätt på en parkering som är så välskottad att det är barmark på den. Nån sån finns inte här i vaxholm iallalfall.

Tjingeling!

söndag 19 februari 2012

Ut och jaga...

Jag har försökt att inte tänka på det, men nu är det ett faktum. Ska vi ha en chans att klamra oss fast på en kvalplats till det här årets sm så måste vi ut och jaga poäng. Jag har liksom kisat när jag har gått in på dogmatix på sista tiden för att titta hur jag ligger till. Varje vecka dimper vi ner några snäpp eftersom många är ute och tävlar och jagar smpoäng. 6o stycken kvalar till sm och nu är jag på plats 57. Gulp. Och jag tänker inte förlora min kvalplats utan att ens försöka hänga mig kvar. Så även om jag är inne i en träningsperiod så blir det till att kavla upp ärmarna, öppna kalendern och boka in ett gäng tävlingar.
" I´m not giving up with out a fight" eller vad man nu brukar säga.

Förhoppningsvis börjar inte Fixa löpa förrän efter att kvaltiden har gått ut och då bör vi hinna få in en fyra tävlingar eller så. Och med lite flyt borde vi kunna få till någon fin tävling. Jag vill liksom tävla sm i år. Jag har ställt in mig och hoppats på det. Är det någon som kan tipsa om någon klubb som brukar ha extra snälla domare så hojta till. Skultuna har jag hört. Wish me luck!

Årets lydnadshund 2011




Vad kul! Vi fick fick utmärkelsen årets lydnadsekipage på Vaxholms bk på årsmötet idag. Vandringspriset, en enorm hemsmidad apportbock kommer jag garanterat inte tappa bort till nästa år! Alltid roligt med uppskattning och glada tillrop!

Tjingeling!

fredag 17 februari 2012

Puh och pust

Vi hysteriska träningsmänniskor ibland är vi bara lite för överambitiösa. Det snöar rejält men självklart sätter vi oss i bilen för att åka till innehallen i Knivsta. Bästa Johanna körde och Emma hoppade på på halva vägen. Jag kände att jag höll på att få huvudvärk men jag hade inga huvudvärkstabletter.

Träningen gick helt ok även om jag inte var i högform direkt. Vi gjorde en rolig fjärrdirigerings övning där alla hundar var på en rad och förarna gav ett kommando i taget till sin hund, med andra ord jättebra stadgeträning och träning i att lyssna på bara förarens kommando och inget annat. Fixa var superduktig. Fjärren har börjat fungera jättefin även i stökigare miljöer, jättekul! Sitt i grupp och platsliggning blev det också, och vi gömde oss utomhus men kunde kika in genom ett fönster.

Vi lämnade hallen klockan halvnio och resan som brukar ta en timme tog betydligt längre tid. Jag var hemma kvart över tio med dunkande huvudvärk. Tack Johanna som offrade sitt äpple till sjuklingen!

Idag öser snön ner igen och jag längtar till våren. Gröna gräsmattor tack! Nells dagis är stängt idag och nu ska vi snart ge oss av till pulkabacken.

Tjingeling!

torsdag 16 februari 2012

Skam den som ger sig!



Under dagens pass fick jag lite lön för allt slit. En kedja med två minuters frittfölj följt av hela z:at tävlingsmässigt kan tyckas som en bagatell.

På med störningsskivan på högsta volym i bilen, dörrarna öppnade och så körde vi igång. Skidåkarna och de som gick förbi undrade som vanligt var alla pipljud, hundskall och kommendering kom ifrån, men nu har jag börjat bli lite immun mot blickarna och fortsätter på ändå.

Jag säger bara en sak. Inte ett enda pip under frittfölj och z:at, inte ett enda! Och inte en enda tass som rörde sig under stadgan i z:at. Inte en enda tass! Tack Fixa!

onsdag 15 februari 2012

Svart på vitt!

Vi kämpar på med z:at nästan varje dag. Jag varvar pass inomhus med hög lyckande procent med lugna pass utomhus och ibland utomhus med störningsskivan. Jag försöker läggas in någon del av momentet i en kedja så ofta som möjligt. Vi börjar kanske med några fjärrskiften, går ett frittfölj och avslutar med första positionen i z:at med belöning för blick framåt och bra stadga.

Det Fixa har svårt för i z:at är stadgan så den har vi jobbat jättemycket med på sista tiden. Speciellt när jag nästan kommit upp i fotposition bredvid henne, då rör hon ofta en tass och tjuvstartar med frittfölj utan att hon har fått något kommando.

Idag har vi bara hunnit med ett litet pass inne där vi just tränar det. Vi gör ett skifte, jag fortsätter framåt, vänder går förbi henne, kommer upp bakom henne osv, flera varv innan hon ibland får ett fotkommando. Jag följer mina kriterier stenhårt, inte en tass ska röra sig om jag inte har sagt fot! Jag är inte lika stenhård på att hon ska hålla blicken framåt hela tiden, tittar hon till på mig lite snabbt så är det ok, men hon får aldrig någonsin belöningssignal när hon tittar. Fixa har blivit mycket duktigare på att hålla blicken framåt på detaljnivå iallafall, jättekul!

Igår körde vi även ett svårare pass med störningsskivan. Ibörjan blev det en hel del fel men jag gav mig inte och vi avslutade passet med ett helt z:a med perfekt stadga! Det känns svårt när det kommer in mycket fel i ett pass, men det kändes som om Fixa skärpte sig och började koncentrera sig när hon märkte att jag inte gav mig. Ibland kan Fixa bäst själv, hon tycker att hon vet hur momenten ska vara och slarvar lite, skyndar sig för mycket utan att tänka eller lyssna känns det som. Hur ser ni på det här med felprocenten under ett pass?

Samtidigt som att det är viktigt att inte felprocenten blir för hög, så får inte att göra fel bli en snabbare väg till belöningen. Självklart beror det även på varför hunden gör fel, men som det är i Fixas fall så vill jag ju i slutändan att hon själv ska lugna ner sig inför ett ett koncentrationsmoment för att hon ska kunna klara av det, och att då direkt sänka kriteriet när hon gör fel pga aktivitetsnivån känns fel. Samtidigt är det viktigt att försöka få henne i lagom aktivitetsnivå INNAN momentet börjar. Jag kände mig i allafall nöjd över min egen envishet idag!

måndag 13 februari 2012

Pälspanik!

Ibland blir det för mycket även fast jag är en hundgalning. För mycket hår överallt. Tjejerna förklarar glatt för sina kompisar att om man tappar nåt på golvet hos oss, då är det fullt med hår när man plockar upp det. På något sätt kommer de nytvättade kläderna ut ur tvättmaskinen med hundhår på sig, och när tjejerna badar då blir det hundhår i badkaret.

Nu har båda hundarna bestämt sig för att börja fälla samtidigt, och det märks! Tussar med hår överallt fastän vi dammsugade i förrgår. Hundhår på soffans kuddar och plädar. Hundhår på matbordet, hundhår i sängen. Varför kan ingen avla fram en bordercollie som inte fäller? Det vore nåt det!

Och varför har folk städhjälp som inte har hundar? Och vi har hundar men ingen som hjälper oss att städa, stackars oss;-) Jag menar utan hundar blir det ju inte smutsigt på samma sätt. De drar in grus och skräp större delen av året, tikarna löper och Fixa och Extra ser alltid till att inte löpa det samtidigt. Hår, hår överallt, i chokladbollarna, i smöret, på tvålen, och till och med snön på tomten är full med svarta hundhår för tillfället, men det är ju ett mindre problem. Sånt är livet!

söndag 12 februari 2012

Småpass

Den här helgen har jag inte hunnit till någon brukshundsklubb, utan jag har kört några 10 minuters pass ett par gånger varje dag. Inomhus, på gatan, nere vid hamnen och på en närliggande parkering. Fokus har fortsatt legat på frittfölj, z:at och fjärrdirigering.
Underbart känns det när jag märker vilket resultat fjärrdirigeringsträningen har givit. Igår gjorde hon en klockren fjärr på 20 meters håll. Inga fuskstå och hyfsat snärtiga bakåtsitt. Träning ger färdighet!

Även den långsamma marschen har blivit bättre. Inomhus går hon jättefint och vinglar inte alls. Ute på gatan gick det också hyfsat ikväll!

Och hur går det med gnällandet då? Jag upplever att gnällandet inte bara är kopplat till aktivitetsnivån. Hon kan ljuda även när hon känns lugn. Hela friaföljet har blivit lugnare och mer sansat, men oftast blir det ungefär två gnäll om vi går ett frittfölj på ett par minuter. Då pausar vi. Jag lägger henne, väntar, lägger en hand på hennes manke och klappar henne lite. Sen börjar vi om och gör om den sekvensen där hon gnällde. Jag har ännu inte känt att ljuden har minskat, men att hennes aktivitetsnivå har gått ner. Det ska bli spännande att se hur det går framöver.

lördag 11 februari 2012

Det där med känslor i träningen...


Annas kommentar på mitt förra inlägg väckte en del tankar hos mig. Det där med att träna den egna hunden och att hjälpa kursdeltagare med sina hundar. Ibland är det lättare att tänka rationellt och sakligt kring andras träning än kring sin egen. Det är inte så känsloladdat som att träna med sin egen hund på både gott och ont.

För ett par år sedan höll jag massor med kurser och hade mycket privatlektioner där problemet ofta var att hunden gjorde utfall mot andra hundar. En lustig iaktagelse var att det ofta gick bättre med hundmötena när jag var med, utan att jag gjorde något. Jag fanns bara där som psykologiskt stöd till ägaren i fråga. Och det gjorde att hundägaren inte spände sig lika mycket när det kom en annan hund.

En tjej sa det rakt ut.
"Man känner sig så dum när hunden gör utfall, känner de andra hundägarnas blickar och undrar vad de tänker. "

Jag känner igen det där själv. Min tollarhane Moses tyckte inte om andra hundar, och även om han var lydig så medförde varje hundmöte en spänningsökning hos mig. Jag var ju hela tiden lite orolig att det skulle hända något, även om det sällan gjorde det. Platsliggning och sitt i grupp var inte roligt med Moses. Även om han aldrig någonsin reste sig upp på en platsligging så lyckades jag aldrig helt skaka av mig rädslan för vad som skulle hända OM han hade rest sig. Och den känslan tog ju bort en stor del av glädjen med lydnadstävlingar. Troligtvis var det därför vi inte fortsatte att tävla när han hade blivit lydnadschampion.

Och lika svårt kan det vara att förhålla sig sakligt när man ska träna sin hund som gör utfall mot andra hundar på promenaden. Det ligger så mycket känslor hos oss i det beteendet. Besvikelse, rädsla, kanske skäms man lite för hundens beteende. Det är svårare att se vissa beteenden som "bara" beteenden som behöver förändras i jämförelse med andra mindre laddade beteenden.

Lyckligtvis gick det ofta förvånansvärt snabbt och lätt att ändra hundens beteenden vid hundmöten, men ibland funderar jag på hur det har gått för vissa av dem jag inte längre har någon kontakt med. Har ägarna lyckats ändra sin känsla vid hundmöten?

Satt och läste i Marias bok "Från valp till stjärna " igår. Jag håller på att förbereda en kurs som jag snart ska hålla. Där stod det några klokheter om OMINLÄRNING som kan vara klokt att påminna sig om:

BESTÄM DIG TILL 100 PROCENT att klara och fullfölja uppgiften. Det räcker inte med några halvhjärtade försök, då är man snabbt tillbaka i det gamla beteendet igen.

TA ETT TÄVLINGSUPPEHÅLL En viktig förutsättning är att inte tävla medan man gör någon stor förändring. Annars finns risken att du får ett träningsutförande och ett tävlingsutförande.

BÖRJA MED SMÅ STEG som vid nyinlärning och var noga med att aldrig släppa igenom det gamla beteendet i träningen. Bäst är att avbryta direkt när det inträffar.

ANVÄND NYA STARTBETEENDEN FÖR DET NYA BETEENDET Gäller tex fria följet, börja på ett annat sätt än tidigare...

BÖRJA OM EFTER TRÄNNINGSUPPEHÅLL ....Vanligt är att det gamla beteendet poppar upp igen. Det är möjligt att du måste repetera det nya beteendet på detaljnivå igen.

Vilka väl genomtänkta och uppstrukturerade hållpunkter gällande ominlärning. Och för mig som lätt blir frustrerad när Fixa går upp i varv och gnäller så kan det vara bra att gå tillbaks till inlärningspsykologin igen och försöka tänka mer sakligt. Vad är det som gäller? Vad är viktigt att tänka på nu igen?

torsdag 9 februari 2012

Känslan är summan av kardemumman

Vi har kommit upp för en rejäl uppförsbacke och står nu och stampar på platt mark. Vi behöver ta oss upp för en väldig brant som ligger framför oss för att nå målet. Nu tar vi sats för att orka!

Så känns det faktiskt. Fixa är lydnadschampion, vi har fått till finfina poäng på några tävlingar. Men om vi ska komma längre än att ibland vinna "vanliga" tävlingar så har vi mycket arbete framför oss.

Det finns såklart massor med detaljer som kan bli bättre, så är det alltid speciellt efter ett träningsuppehåll. Det är egentligen inte något problem. Det är ju "bara" att slipa på de detaljer som måste förbättras.

Vår brant vi ska uppför handlar om Fixas aktivitetsnivå vid kommendring och i tävlingssituationer. Jag måste ha realistiska mål här. Jag vet inte om jag kommer kunna få Fixa helt tyst, jag tvivlar faktiskt på det själv. Men jag ska kunna få henne mycket tystare än hon är nu. Jag ska försöka minska skillnaden mellan Fixa med tävlingsledare och Fixa utan tävlingsledare.

Jag måste försöka ändra Fixas känsla när hon går fot, så att hon blir mer harmonisk, inte hetsar på utan koncentrerar sig på ett lugnt sätt. Jag vill ha samma känsla som om vi tränar fot här hemma inomhus eller på gatan utanför. Är det inte en lydnadsplan eller inomhushall så har hon inte samma förväntan och blir därmed lugnare. Men hur ändrar jag då på känslan?

Jag tror inte bara att det handlar om att minska belöningsförväntan och att bryta/fela för fel, utan det handlar om att hitta känslan tillsammans och att bekräfta den, och att jag hittar rätt känsla och försöker bibehålla den även om Fixa blir het. Det kommer inte bli lätt och det kommer att krävas massor av tålamod, men jag ska verkligen satsa allt det här året för att komma uppför den där branten.

Jag ska testa mig fram och utvärdera och ändra om det behövs. Jag ska varva enkla pass där det går att få fram rätt känsla med svåra pass där jag kommer behöva jobba för att få fram känslan. Varannan gång vi tränar frittfölj måste vi ha någon form av kommendering. Inspelad ibland och live så ofta som det går.

Att träna kedjor med pauser mellan momenten ska vi också träna på. Inte påbörja nästa del av kedjan förrän Fixa har varvat ner. Träna mycket på långa transporter mellan de olika momenten ska vi också träna på. Mellan momenten ska Fixa bara gå vid sidan. Jag ska klura ut någon form av bekräftelse som jag kan ge Fixa mellan momenten, dels för att jag tycker det ser mycket trevligare ut om hunden får någon typ av beröm och dels för att det vore underbart att kunna bekräfta Fixa på något sätt utan att hon varvar igång.

Jag tänker inte stånga mig blodig med alla detaljer i friaföljet, det fungerar inte om jag ska lyckas med ovanstående. Hon får inte tränga och hetsa, men i övrigt ska jag vara lite liberal. Vi har det fotgående vi har och det är inte perfekt men det är ok. Det är den långsamma marschen vi behöver jobba på som jag har skrivit om förut.

Jag tror också att om jag kan ändra känslan i frittfölj så kommer den smitta av sig till Z:at. Här jobbar vi vidare med blicken framåt och mycket stadgeträning. På momentnivå kan jag nu se en tydlig förbättring, jag tror inte att det håller i en kedja än.

Jag ska villigt erkänna att den här träningen som vi har framför oss tar emot. Jag får anstränga mig för att tycka att det är roligt. Jag har inget emot att träna massor, träningsnarkoman som jag är. Problemet är att jag inte vet om den här träningen kommer att löna sig ännu. Om jag kommer att lyckas. Jag kan också bli fruktansvärt frustrerad när Fixa gnäller, jag kan bli sur helt enkelt. Här måste jag jobba med mig själv för om Fixa blir osäker eller låg pga min frustration så tror jag att det kan leda till stress hos henne.

Jag ska försöka se den kommande träningen som mental träning för mig. Att inte träna på det jag tycker är roligast utan på det vi behöver mest. Inte träna på häftiga fartmomenten där jag få en massa positiv förstärkning och blir bekräftad. Utan att jag tar tag i de här mer svåra bitarna. Det blir ett spännande år. Önska mig lycka till!

Till Extra



Inte huvudperson i den här bloggen, men en av huvudpersonerna i mitt liv....

Alltid glad
Alltid hungrig
Blir gladare än tjejerna när den första snön faller
Blir gladare än tjejerna när vi spenderar en dag på stranden
Studsar vid min sida och ger aldrig upp hoppet om att få träna lite med matte
Joggingkompis
Älskar våra skogsdagar med korvgrillning och kojbygge
Ju fler barn desto fler korvar att sno
Ibland får hon vittring efter nåt och blir riktigt upplivad
Oftast är det bajs
Buffar med nosen så att tekoppen far om jag inte klappar henne med ena handen när vi sitter i soffan
Delar säng med Molly nästan varje natt
Har barnasinnet kvar och tackar sällan nej till lite lek med en hundkompis
En underbar jakthund
Mästare på att hoppa ifrån höga bryggor
Har mycket svårt att förstå varför inte alla vittringspinnar ska in
Apporterar allt och ger till oss när vi äter, en högt utvecklad tiggningsmetod
Älskar att få pussa och slicka oss i ansiktet
Snälla ögon
Kall nos
Alltid viftande svans

Träning i toto-hallen!



Heter den verkligen så? Igår fick jag följa med Jenny som tränar med ett gäng från dtbk på Täbygallopp! Varmt och gott. Tre olika golvunderlag i samma lokal och lite lagom mycket okända hundar som voffade. Superbra. Stort tack Jenny för att jag fick följa med. Kanske kan jag få följa med nån mer gång om jag är riktigt snäll och tyst och nästan inte märks alls!

Vi tränade frittfölj, sitt i grupp och platsliggning och en hel del fjärrdirigerigering på de olka underlagen. Fria följet klarade hon fint, men fjärren var svårare på det halkiga underlaget. Det behöver vi träna mer på.

För att göra skiftena rätt på ett halkigt underlag så behöver Fixa vara fokuserad på att verkligen ha tassarna still. Det mer naturliga är ju att flytta tassen lite när hon börjar att halka. Igår tryckte jag på hennes ben lite och försökte få henne att hålla emot. Samma problem gäller vid Platsliggningen. När det är halkigt glider Fixa ner på ena skinkan eller så börjar ben och tassar att sticka ut åt alla håll och kanter. Även här försöker jag få henne att förstå att hon aktivt ska jobba med att inte glida. Jag puttar henne lite mjukt åt sidan och berömmer henne när hon håller emot.

Tjingeling!

onsdag 8 februari 2012

Brr



Nu snöar det här. Igen. Idag är det dock lite "varmare" 6 minus så jag tvingade mig ut på ett litet träningspass på en plogad parkering. Jag och kyla hör inte ihop, jag fick min dos av kyla när jag i tre års tid stod och höll valpkurser, intedra i kopplet kurser och alla möjliga andra kurser på heltid. Den tiden resulterade i några fingar som blir gulvita och börjar sticka så fort jag är ute när det är kallt. Även om jag har vantar på.

För någon vecka sedan fick jag hem störningsskivan med kommendering (klass 1) lite pipljud och skällande hundar är det med också. Så på med bilstereon på högvolym, i med skivan och sen är det bara att träna med kommendering. Och än så länge så går Fixa igång på skivan, han taggar på kommenderingen vilket ger mig tillfälle att träna på just det även om jag är själv. Mycket praktiskt. Imorgon åker skivan med till Knivsta, det får ni stå ut med Jenny, Emma och Anna.

Idag när jag tränade kom några skidåkare förbi och jag kan lova er att de tittade underligt på mig och undrade vad jag höll på med:-)

Nu ska jag hämta Nell och så iväg till balettakademin med gullungen. Tror jag ska unna mig en fika i cafét när hon dansar.
Tjingeling!

tisdag 7 februari 2012

Klart vi ska!


När jag hade hunnit vänja mig vid tanken på ett nytt läger och dessutom sett till att det rent praktiskt var möjligt att komma ifrån de datumen, så blev jag mer och mer sugen på att åka. Sen fick vi pm:et nu ikväll och till min stora glädje ska Maria Brandel både ha föreläsning på lördagkvällen och praktisk träning med oss på söndagen. Fokus kommer att vara " att prestera på beställning" fokus på oss förare med andra ord. Vad spännande. Vad härligt att få lite Maria-inspiration så här mitt i vintern.

Jag måste verkligen ge Anders och Lotta en eloge för allt ideellt arbete de gör med talangruppen. All tid och allt engagemang de lägger ner. När jag läste schemat såg jag också att de hade lyssnat på den feedback de fått på förra lägret. Lägret verkar verkligen vara bra upplagt!

Tjohej vad kul det ska bli!

måndag 6 februari 2012

Ska talangäventyret fortsätta?




Oj. Jag fick ett mail idag. jag har blivit uttagen till ännu ett talangläger. Det hade jag inte räknat med. Jag trodde liksom att jag skulle åka ut av mig själv efter tre gånger. Men nu såg jag att vi är tre stycken som har blivit inbjudna för fjärde gången, undrar hur Anders & co tänker när de tar ut truppen. Jag som hade kopplat bort tankarna om talang. Sett det som ett avslutat kapitel, och så kommer mailet nerdimpandes i mailkorgen. Och så kommer lusten, kanske skulle det vara kul att vara med igen... en sista gång.

Tråkigt bara att Jenny Morales har tackat för sig och inte kommer vara med igen. Vi har haft det så kul ihop och varit ett litet team tillsammans med Marie Linder och Johanna Blom med Pi. Johanna ska inte heller ska med på nästa läger. Min resekompis i vått och torrt, både till Norge och till Dalarna. Det kommer kännas tomt utan dom och alla de andra gamla talangerna. Men det är klart att det är också alltid roligt att träffa nya, och några gamlingar är ju kvar. Att tacka JA till lägret innebär även en ny kamp mot Norge nästa sommar, och det är jag riktigt sugen på. mycket bra träning med nerver, publik och två ringar.

Men det är klart att är jag med igen så blir det också en del upprepning. Det får jag räkna med. Och har de valt PO som föreläsare igen då har jag redan hört honom två gånger..
Sen är det ju en kostnadsfråga också. Hunderiet kostar ju redan en hel del som det är. Jag kommer att fundera över dagen. Men hur det än blir så är jag glad att de fortfarande tycker att jag och Fixa är värda att satsa på, trots Fixas utflippade föreställning i Smedjebacken. Det var visst någon som sa att hon såg ut som en galen Malle och inte en BC, hi, hi jag var benägen att hålla med.

Tjingeling

Ditt och datt



Veckan började med att jag var sjuk men jag försökte ändå förbereda Nellans födelsedag efter bästa förmåga. Vi har haft Sandras bordercollie Vide hos oss i snart en vecka och han tyr sig till Nell. Jättegulligt, vill gosa med henne och sitta i hennes knä, det ser lite lustigt ut efter som han väger mer än Nell.

Inför födelsedagen fick jag och tjejerna ett ryck och bestämde oss för att göra Leilas bröllopstårta som födelsedagstårta. God blev den och den var stor så i fredags åt vi tårta hela dagen för att den skulle ta slut nån gång.

I söndags var det kalas för dagiskompisarna. Temat var disco och det dansades för fullt. Någon hundträning har det inte blivit alls under veckan som gått. Jag har även bestämt mig för att inte tävla i Malmö, helgen krockar med för mycket annat och det kommer fler tillfällen framöver att tävla på mässor.

Så nu har jag tre underaktiverade hundar omkring mig som kompenserar underaktiveringen med att leka med varandra så att håren flyger! Och även blir en sån dag tyvärr. Idag börjar Miro Kids igen som både Molly och Nell går på, och för hundarna väntar en eftermiddag med kiss och bajsrunda och sen några timmar till själva. Sånt är livet ibland.