Vi har kommit upp för en rejäl uppförsbacke och står nu och stampar på platt mark. Vi behöver ta oss upp för en väldig brant som ligger framför oss för att nå målet. Nu tar vi sats för att orka!
Så känns det faktiskt. Fixa är lydnadschampion, vi har fått till finfina poäng på några tävlingar. Men om vi ska komma längre än att ibland vinna "vanliga" tävlingar så har vi mycket arbete framför oss.
Det finns såklart massor med detaljer som kan bli bättre, så är det alltid speciellt efter ett träningsuppehåll. Det är egentligen inte något problem. Det är ju "bara" att slipa på de detaljer som måste förbättras.
Vår brant vi ska uppför handlar om Fixas aktivitetsnivå vid kommendring och i tävlingssituationer. Jag måste ha realistiska mål här. Jag vet inte om jag kommer kunna få Fixa helt tyst, jag tvivlar faktiskt på det själv. Men jag ska kunna få henne mycket tystare än hon är nu. Jag ska försöka minska skillnaden mellan Fixa med tävlingsledare och Fixa utan tävlingsledare.
Jag måste försöka ändra Fixas känsla när hon går fot, så att hon blir mer harmonisk, inte hetsar på utan koncentrerar sig på ett lugnt sätt. Jag vill ha samma känsla som om vi tränar fot här hemma inomhus eller på gatan utanför. Är det inte en lydnadsplan eller inomhushall så har hon inte samma förväntan och blir därmed lugnare. Men hur ändrar jag då på känslan?
Jag tror inte bara att det handlar om att minska belöningsförväntan och att bryta/fela för fel, utan det handlar om att hitta känslan tillsammans och att bekräfta den, och att jag hittar rätt känsla och försöker bibehålla den även om Fixa blir het. Det kommer inte bli lätt och det kommer att krävas massor av tålamod, men jag ska verkligen satsa allt det här året för att komma uppför den där branten.
Jag ska testa mig fram och utvärdera och ändra om det behövs. Jag ska varva enkla pass där det går att få fram rätt känsla med svåra pass där jag kommer behöva jobba för att få fram känslan. Varannan gång vi tränar frittfölj måste vi ha någon form av kommendering. Inspelad ibland och live så ofta som det går.
Att träna kedjor med pauser mellan momenten ska vi också träna på. Inte påbörja nästa del av kedjan förrän Fixa har varvat ner. Träna mycket på långa transporter mellan de olika momenten ska vi också träna på. Mellan momenten ska Fixa bara gå vid sidan. Jag ska klura ut någon form av bekräftelse som jag kan ge Fixa mellan momenten, dels för att jag tycker det ser mycket trevligare ut om hunden får någon typ av beröm och dels för att det vore underbart att kunna bekräfta Fixa på något sätt utan att hon varvar igång.
Jag tänker inte stånga mig blodig med alla detaljer i friaföljet, det fungerar inte om jag ska lyckas med ovanstående. Hon får inte tränga och hetsa, men i övrigt ska jag vara lite liberal. Vi har det fotgående vi har och det är inte perfekt men det är ok. Det är den långsamma marschen vi behöver jobba på som jag har skrivit om förut.
Jag tror också att om jag kan ändra känslan i frittfölj så kommer den smitta av sig till Z:at. Här jobbar vi vidare med blicken framåt och mycket stadgeträning. På momentnivå kan jag nu se en tydlig förbättring, jag tror inte att det håller i en kedja än.
Jag ska villigt erkänna att den här träningen som vi har framför oss tar emot. Jag får anstränga mig för att tycka att det är roligt. Jag har inget emot att träna massor, träningsnarkoman som jag är. Problemet är att jag inte vet om den här träningen kommer att löna sig ännu. Om jag kommer att lyckas. Jag kan också bli fruktansvärt frustrerad när Fixa gnäller, jag kan bli sur helt enkelt. Här måste jag jobba med mig själv för om Fixa blir osäker eller låg pga min frustration så tror jag att det kan leda till stress hos henne.
Jag ska försöka se den kommande träningen som mental träning för mig. Att inte träna på det jag tycker är roligast utan på det vi behöver mest. Inte träna på häftiga fartmomenten där jag få en massa positiv förstärkning och blir bekräftad. Utan att jag tar tag i de här mer svåra bitarna. Det blir ett spännande år. Önska mig lycka till!
