lördag 11 februari 2012

Det där med känslor i träningen...


Annas kommentar på mitt förra inlägg väckte en del tankar hos mig. Det där med att träna den egna hunden och att hjälpa kursdeltagare med sina hundar. Ibland är det lättare att tänka rationellt och sakligt kring andras träning än kring sin egen. Det är inte så känsloladdat som att träna med sin egen hund på både gott och ont.

För ett par år sedan höll jag massor med kurser och hade mycket privatlektioner där problemet ofta var att hunden gjorde utfall mot andra hundar. En lustig iaktagelse var att det ofta gick bättre med hundmötena när jag var med, utan att jag gjorde något. Jag fanns bara där som psykologiskt stöd till ägaren i fråga. Och det gjorde att hundägaren inte spände sig lika mycket när det kom en annan hund.

En tjej sa det rakt ut.
"Man känner sig så dum när hunden gör utfall, känner de andra hundägarnas blickar och undrar vad de tänker. "

Jag känner igen det där själv. Min tollarhane Moses tyckte inte om andra hundar, och även om han var lydig så medförde varje hundmöte en spänningsökning hos mig. Jag var ju hela tiden lite orolig att det skulle hända något, även om det sällan gjorde det. Platsliggning och sitt i grupp var inte roligt med Moses. Även om han aldrig någonsin reste sig upp på en platsligging så lyckades jag aldrig helt skaka av mig rädslan för vad som skulle hända OM han hade rest sig. Och den känslan tog ju bort en stor del av glädjen med lydnadstävlingar. Troligtvis var det därför vi inte fortsatte att tävla när han hade blivit lydnadschampion.

Och lika svårt kan det vara att förhålla sig sakligt när man ska träna sin hund som gör utfall mot andra hundar på promenaden. Det ligger så mycket känslor hos oss i det beteendet. Besvikelse, rädsla, kanske skäms man lite för hundens beteende. Det är svårare att se vissa beteenden som "bara" beteenden som behöver förändras i jämförelse med andra mindre laddade beteenden.

Lyckligtvis gick det ofta förvånansvärt snabbt och lätt att ändra hundens beteenden vid hundmöten, men ibland funderar jag på hur det har gått för vissa av dem jag inte längre har någon kontakt med. Har ägarna lyckats ändra sin känsla vid hundmöten?

Satt och läste i Marias bok "Från valp till stjärna " igår. Jag håller på att förbereda en kurs som jag snart ska hålla. Där stod det några klokheter om OMINLÄRNING som kan vara klokt att påminna sig om:

BESTÄM DIG TILL 100 PROCENT att klara och fullfölja uppgiften. Det räcker inte med några halvhjärtade försök, då är man snabbt tillbaka i det gamla beteendet igen.

TA ETT TÄVLINGSUPPEHÅLL En viktig förutsättning är att inte tävla medan man gör någon stor förändring. Annars finns risken att du får ett träningsutförande och ett tävlingsutförande.

BÖRJA MED SMÅ STEG som vid nyinlärning och var noga med att aldrig släppa igenom det gamla beteendet i träningen. Bäst är att avbryta direkt när det inträffar.

ANVÄND NYA STARTBETEENDEN FÖR DET NYA BETEENDET Gäller tex fria följet, börja på ett annat sätt än tidigare...

BÖRJA OM EFTER TRÄNNINGSUPPEHÅLL ....Vanligt är att det gamla beteendet poppar upp igen. Det är möjligt att du måste repetera det nya beteendet på detaljnivå igen.

Vilka väl genomtänkta och uppstrukturerade hållpunkter gällande ominlärning. Och för mig som lätt blir frustrerad när Fixa går upp i varv och gnäller så kan det vara bra att gå tillbaks till inlärningspsykologin igen och försöka tänka mer sakligt. Vad är det som gäller? Vad är viktigt att tänka på nu igen?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja det blir ju alltid knepigare att hålla sig neutral när man tränar problembeteenden i jämförelse med tex nyinlärning av moment.

Hälsar johanna

Karin FK sa...

Tänk om man kunde tänka nyinlärning istället för ominlärning........

Kanske lättare om man som Maria B sa i sin bok, startar på ett helt annat sätt.......

Ni kommer så klart att lösa det!!!

Anna - med hund i hälarna sa...

Se där ja, bättre upp! Gör om och gör rätt.

Åsah sa...

Ja, det är allt detta som är så väldigt svårt med hundträning, men det som gör det spännande också :)