måndag 7 maj 2012

När det inte funkar...

 Minns så väl när jag som tjugoåring fick hem min första tollare Moses. Alla planer, drömmar och förhoppningar.  På sätt och vis slog drömmarna in och på sätt och vis inte. Moses var en underbar hund att träna med. Han gjorde alltid sitt yttersta och gav allt.  Lydnadschampionatet togs på sex raka tävlingar varav de tre i elit erövrades samma vecka.

Om jag hade bott i skogen och det bara hade varit vi två hade allt varit frid och fröjd, men så var det nu inte... väldigt tidigt märkte vi att han inte kom överens med andra hundar, redan några månader gammal, och åren som följde bestod mycket i att gå och spänna sig på promenaden och hoppas att ingen främmande hund kom fram till oss. Även om jag hade ordning på Moses så var det ju inte alltid så med de vi mötte...

När jag tävlade med Moses så oroade jag mig inte för att vi skulle misslyckas med något moment. Jag oroade mig för att han skulle resa sig på platsliggningen och flyga på någon, eller att någon annans hund skulle komma in på planen under vårt program. Moses reste sig aldrig upp på tävling, men eftersom rädslan fanns där och jag visste hur han var så var det aldrig riktigt så kul att tävla som det kunde ha varit. Troligtvis var det därför vi aldrig tävlade igen efter att vi hade fått vårt championat.

Han kunde även visa skärpa mot människor, inte  ofta, men det fanns där i bakhuvudet och jag kände aldrig att jag kunde lite på honom riktigt. En dag låg han i vår säng och Peder gick förbi sängen utan att titta på eller bry sig om Moses. Plötsligt flög Moses upp ur sängen och attackerade Peder, bet honom ganska ordentligt i armen. Några dagar senare slutade Moses liv på en veterinärklinik i Upsssala.

Jag kände mycket skuld över att vi hade avlivat honom. Var det mitt fel att han hade blivit som han som han var? Så här femton år senare är skuldkänslorna helt borta. Jag minns allt jag gjorde för den hunden. Hur vi kämpade, miljötränade, gick på kurser och anpassade våra liv efter honom.  Även om jag var ledsen efter att vi hade avlivat honom hade jag också en känsla av lättnad. Att kunna gå en hundpromenad med vår andra hund utan att oroa oss för vilka vi skulle möta, att inte ha den där gnagande oron om något barn ville komma fram och klappa honom. Att kunna sitta och prata hur som helst med vem som helst på en hundtävling utan att känna sig spänd eller orolig.

Moses skulle ha blivit en varg i skogen istället, en stentuff kille om skulle klarat sig utmärkt i det vilda, han var väldigt bra på att jaga också:-)

Man måste komma ihåg varför man har hund, för sin egen skull! Vad vill jag kunna göra med hunden och berikar hunden mitt liv eller begränsar den livet? Vissa hundar får det bättre hos en ny ägare i en bättre lämpad miljö, och enstaka hundar passar inte alls i vårt samhälle tyvärr.


5 kommentarer:

Hanna aka Lilla My sa...

Klokt skrivet!

Heidi inside out sa...

Livets gång, svåra beslut och kloka tankar.
Livet tar en på resor man inte hade planerat.

Linn sa...

Håller med dig, tufft men bra beslut. Tryggheten för andra i samhället ska inte heller ligga i att ägaren alltid ligger steget före eller att kopplet håller.

Anonym sa...

Ja, tyvärr kan jag känna igen mig i en del av det du skriver.
Mia m Honey

åsah sa...

jag håller med!! man måste vara osjälvisk och tänka på hunden, inte försöka bevisa något genom att "plåga" både sig själv och hunden med en miljö och ett liv som inte funkar.. jag är så nöjd att Aila har hittat sitt rätta hem där hon mår bra och slipper alla konflikter!!