torsdag 22 augusti 2013

Framsteg!

Vallning är den konstigaste hundsport jag någonsin hållit på med, och bordercollies är egentligen väldigt märkliga hundar. Mycket av det jag kan om inlärning och hundträning fungerar inte alls i vallning, och träningsmetoder som jag är helt emot i all annan hundträning inklusive vardagslydnad är tyvärr ibland det enda som hjälper i den här sporten när man har en hetsig unghund som inte lyssnar.

Idag var jag arg som ett bi i fårhagen, jag hoppas satt ingen såg mig förutom stackars Peder som var med.   Ponyo lysnade inte, inte en flank kunde hon göra utan att gena, snäva in eller hetsa. Och fåren var ännu dummare. De vet att jag inte vågar skicka runt Ponyo i den stora hagen och det utnyttjade dom till max genom att skena iväg så fort vi rörde oss trots att Ponyo gick jättelugnt och fint i fösningen. Hon är en riktig föshund, där har hon utvecklats massor !

Till slut brann det för mig, fåren fick sig en avhylning och när Ponyo försökte gena och snäva in så sprang jag emot henne och skällde på henne. jag var stenhård och plötsligt föll polletten ner. Hon har tidigare gjort hyfsade flanker åt ena hållet men alltid snävat in åt andra hållet. Nu plötsligt släppte hon fåren på ett helt annat sätt! Jag kunde skicka runt henne, få hjälp att uppfostra fåren när de försökte sticka och vi gjorde en lång fin drivning tillsammans. Mitt dåliga humör bidrog även till att fåren höll sig i skinnet, den där otrevliga människan ville de inte springa över hur som helst.

Pust!

Förresten så äter Ponyo fortfarande jättebra så länge som hon får sin mat på vårt lilla berg bakom huset. Matskålen töms i allt raskare tempo.  Nu TV, jag är helt slut!
Over and out!

Inga kommentarer: